Ni vet när man har en bästavän? En som alltid finns där när man mår dåligt, en som alltid lyssnar på ens problem, en som alltid får en att skratta när man gråter, en som alltid försöker få dig att må bra, en som alltid hjälper dig upp när du ramlat, en som alltid skapar nya minnen med dig, en som torkar dina tårar, en som skrattar och ler med dig, en som gör allt för dig. En bästavän.

Allt det där kan förändras så snabbt, för vissa. Men att en som vart din bästa vän, den som du delat allt med. Både skratt och gråt, den som du alltid funnits där för och alltid haft tid för bara lämnar dig bakom, det förstår jag inte. Hur den helt plötsligt slutar bry sig, slutar höra av sig, väljer bort dig, säger ”jag har inte tid” eller ”jag vill inte träffa dig” fast med andra ord.

När man finns där för någon, vill man gärna få nått tillbaka. Speciellt när man behöver den som mest. När man är på botten, mår så dåligt att man knappt kan stå, när man räcker ut efter en hjälpande hand, får man ingenting tillbaka efter att ha stått där med öppna armar och tröstat personen. Jag förstår inte hur den helt plötsligt bara kan vända ryggen och gå.

Jag är en sån person som har så sjukt mycket empati, en som alltid vill folks bästa och en som alltid har en axel att gråta mot. Jag lyssnar alltid när folk vill prata med mig, jag finns alltid där för mina vänner när dom behöver mig. Nackdelen med det är att när man väl har funnits där, har lyssnat och brytt sig så blir man lämnad i stycken. Inte i alla fall, men vi vissa. Jag har börjat lära mig att tänka på vilka jag ger upp saker för, vilka som verkligen är värda min tid. Att utnyttja någon är bland det värsta man kan göra. 

”Det va vi mot världen, världen vann.”
Jag är trött på det här, när jag behöver dig som mest så finns du inte där.